När jag var tolv eller tretton år lånade jag en bok på det gamla Stifts & Landsbiblioteket i Linköping en bok som fångande mig med sin inledning och gjorde att barnet fångades av den värld som beskrevs med en stark känsla av både vanmakt och ilska över att människor kunde behandlas så orättvist och hänsynslöst hundra år tidigare. Boken " Mina drömmars stad" innebar en bekräftelse på min egen uppväxt; att det var och är rätt att stå upp för rättvisa och jämlikhet. Man kan säga att Per Anders Fogelströms romansvit om staden Stockholm på mer än ett sätt grundlade min politiska grundideologi och hållningssätt.



**************
Det tjugonde århundrades svenska litteratur är troligtvis den mest spännande tidsperioden i litteraturhistorien. Det är epoken då boken lämnade de fina salongerna och klev ut i verkligheten och skildrade den ibland på ett närmast övertydligt sätt. 1900-talets litteratur gjorde inte bara en skildring av verkligheten utan kom också att spela en betydelsefull roll i ansträngningarna att förändra det orättvisa klassamhället där rätten hade namnet "Penningen".



August Strindberg förde litteraturen in i 1900-talet; Moa Martinsson skildrade kvinnornas situation och påverkade kvinnosynen till det bättre; Ivar Lo-Johansson berättade med kärlek om de utsatta och påverkade på ett högst påtagligt sätt det politiska beslutet om statarsystemet upphörande; Astrid Lindgren gjorde barnboken till litteratur; Vilhelm Moberg visade vad civilkurage och rättskänsla betyder när maktmissbruket är rådande och Sara Lidman gav ett ansikte åt glesbygden och Norrland som påverkade motståndet mot flyttlasspolitiken. De var många andra både välkända och idag bortglömda ordets arbetare som påverkade utvecklingen från Fattigsverige till folkhemmet.

Den som gav ett ansikte åt industrialismens mest utmärkande enskilda yttring, urbaniseringen, var stadens främste skildrare Per Anders Fogelström. Fogelström beskrev i sina böcker med en furies engagemang för de fattigaste, eländigaste och mest utsatta i industrialismens grottekvarn. Han skildrande med Stockholm som scen hur industrialismen förändrade inte bara staden utan också människornas levnadsbetingelser. Han visade på förtrycket men också på motståndet; han visade på eländet men också på människornas styrka att ta sig ur eländet och hur arbetarklassen förändrade samhället i en kollektiv ansträngning.

Fogelström har aldrig gått hem i de fina salongerna därtill var han alltför rak och tydlig i sin gärning. Han kämpande mot atombomben, han var aktiv i motståndet mot USA:s vietnampolitik och han var den mest tydlige av alla pacifister som vårt land har haft. Per Anders Fogelström är en av svensk litteraturs stora söner, en skildrare av den lilla människan, av kollektivet genom individen och är en av de främsta av arbetarförfattarna vi har haft.

Hans penna har stannat nu. Fogelström skriver inte fler böcker nu, men vi har de som är skrivna och framförallt den älskade och en av de mest lästa; Stad-sviten som kommer ut i nya upplagar med jämna mellanrum och finner nya generationer av läsare som bättre genom romanerna förstår vår historia. Författaren, människan, kämpen Per Anders Fogelström är borta likt flertalet av sina generationskamrater. Deras insats för boken och kulturen men även samhällsutvecklingen till mer av rättvisa och människornas tänkande kan inte överskattas.

Även om de är borta så lever deras skrivna ord och de fantastiska inbjudningarna till att uppleva en ibland förgången tidskänsla och historisk period kvar. Vi kan alltid sätta oss i ett hörn med Mina drömmars stad, Röda Rummet eller Gruva och inandas det som var och ta åt det tidlösa: respekten för människan och övertygelsen och rätten går före makten.

Vad är mer lämpligt att avsluta veckans krönika med än några rader ur Per Anders Fogelströms ord som med en strindbergsk briljans inleder "Mina drömmars stad". Det är samma ord som fångade, bekräftade och fångade barnet och med dem komma ihåg Per Anders Fogelström som en av de som förändrade vårt samhälle till det bättre:

”I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten.

Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergskreva.

Murarna både skyddade och skymde. I grändernas skumrask smög skvallret och farsoterna. De som skyddades av murens styrka kunde dödas av dess stenkyla. Solen och vinden kom sällan åt att skura rent, stanken steg kvävande från strändernas jäsande sophögar och rännstenarnas slemmiga avfall. Alkoholister, brottslingar och självmördare fanns det fler av i staden än på någon annan plats.

Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om hålan och varbölden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte sig många av dem dit, gav sitt blodoffer. ”

Tack Per Anders!