Den 6 juni publicerades i Folkbladet ”Sverige efter mordet på Olof Palme”. Den sagda krönikan som publicerades på ledarplats var ett försök av undertecknad att se något längre bortom mordet på Olof Palme, d.v.s. att analysera samhällsutvecklingen under 1980-talet slut och under 1990-talet. Det var också ett försök att placera mordet på Palme ur ett politiskt perspektiv för att se vilken betydelse händelsen och dess följder för det svenska samhället och politiska klimatet i vårt land.



Jag konstaterade, vilket är min huvudtes, att mordet på Palme var som händelse en förutsättning, skedd i det givna ögonblicket, som möjliggjorde högeroffensiven från SAF och dess politiska kretsar kring moderaterna och andra som inte någonsin har accepterat den socialdemokratiska välfärdsmodellen. Därmed påstod jag inte att det var en konspiration från sagda kretsar, eller av dem inspirerade individer eller grupper av individer, organisationer eller sekter, som genomförde mordet.

Det varken kan eller vill undertecknad då jag inte vet.



Vem som begick mordet är en gåta som ingen utom gärningsmannen som vet. Vad jag däremot vet är att det inte blev en ny rättegång mot den huvudmisstänkte Christer Pettersson då HD underkände de nya omständigheterna som åklagarna ville få prövade. Man kan tycka det var olyckligt men det får vi leva med och respektera då Högsta Domstolen är den yttersta juridiska myndigheten i vårt land. Det vore därför övermaga utan juridiska kunskap eller utbildning att sätta sig domslut över HD:s beslut.



Därför fann varken jag då eller nu någon som helst mening att så göra. Min uppfattning har väckt en stundtals hetsig debatt vilket inte är förvånande då vi lever med traumat där statsministern blev mördad på öppen gata utan att polisen eller det juridiska systemet har lyckats binda någon gärnings-man eller gärningsmän vid dådet.



Men var som är än mer viktigt är att den ideologiska tydlighet och klarhet som Olof Palme stod för försvann med honom. Arbetarrörelsen blev ideologiskt förlamad i situationen som ingen kunde tro skulle kunna ske i vårt land – att statschefen sköts ner på öppen gata.



Palme var den som under många år hade stått för en klar och tydlig ideologisk rågång gentemot högern. I och med att den försvann och andra krafter gavs spelrum så blev skotten i sin konsekvens om inte ett mord på folkhemmet så ett kraftfullt mordförsök. Hur detta kunde ske, hur kunde arbetarrörelsen vara så ideologiskt svagt rustad att den inte klarade den högervågens anstormningen i debatten de kommande åren är mer intressant än vem som höll i vapnet.



Det juridiska fällandet av en mördare skulle idag möjligen ha ett terapeutiskt ändamål, men skulle inte klargöra hur arbetarrörelsen kunde hamna i ett sådant idépolitiskt vakuum som de facto skedde.

Det var min utgångspunkt och det kan möjligen förklara att debatten har blivit. När min vän Sven Wernström, som jag hyser den största respekt för, med sin sanningskärlek vill se mordets lösning så är det förståeligt, men det är inte som sagt den viktiga frågan utan den är enligt min mening är det är som jag skisserat ovan; erfarenheterna av hur en ideologiskt försvagad arbetarrörelse med en alltför svag idépolitisk debatt kan få bevittna hur ett helt samhällsbygge försätts i gungning när man inte klarar den ideologisk striden med högerkrafterna.



Däremot har jag mycket svårt att acceptera att ord och skrivningar läggs i min mun och penna som Philip K Nelson gör den 24 juni. Nelson har inte en aning om vilken litteratur jag har läst i ämnet, han för in undertecknad i det mun-huggande som sker mellan Torbjörn Gustavsson och Sven Wernström och han,



Philip K Nelson, gör sitt bästa att ta heder och ära av undertecknad.



Jag hyser inte samma tilltro som Nelson och även till viss del Sven Wernström till de s.k. privatspanarna. Det finns alltför mycket av tilltro till lösa rykten, myter och vildvuxna ”teorier” hos privatspanarna. När exempelvis en, med hänsyn till författaren i fråga talar vi tyst om vem, påstår med fullt allvar att mordet var ett maskerat självmord har jag mycket svårt att hysa tilltro till slika övningar i privatdetektiv-branschen.



Inte ens Philip Marlowe löste alla sina fall och han fanns bara i litteraturens värld däremot var hans skapare Raymond Chandler utomordentligt skicklig på att skapa snåriga och obegripliga intriger som ibland verkar stå som modell för vissa av de självpåtagna privatspanarnas teorier.



Precis som Chandler var mindre intresserad av kriminalgåtan utan mer av att beskriva samhällsklimatet så borde den som säger sig vilja analysera det kriminalfall som har haft störst politisk konsekvens i modern svensk historia vara mer intresserad av samhällsvinklingen än att likt en modern Don Quijote slåss mot juridiska väderkvarnar.



Det vore mer intressant att diskutera och fundera över på vilket sätt Sverige påverkades av mordet och vilka konsekvenser det fick för den politiska utvecklingen i vårt land istället för att på ett lönlöst sätt försöka lösa det som polisen misslyckades med i en usel och amatörmässigt genomförd utredning. Olof Palmes arv är alltför viktigt för att förskingras på ett sådant sätt.