En enkrona är två millimeter tjock. Tar du fem enkronor så har du en centimeter. D.v.s. då motsvarar en decimeter 50 kronor och en meter 500 kronor. Tusen meter enkronor är därför lika med en halv million friska, som i reda pengar gott och väl motsvarar den sammanlagda årsinkomsten för två och en halv yrkesarbetare. En mil enkronor blir då 5 miljoner kronor och 132 miljoner motsvarar 26,4 mil vilket tar oss från Linghem över Stockholm och vi kommer nästan fram till lärdomsstaden Uppsala.
Det är ett sätt att tydliggöra de 132 miljoner kronor som är Astrachefen Håkan Mogrens fallskärm. Summan, 132 miljoner kronor, är den direktören Mogren förväntar sig när han går i pension eller får sparken och ett annat sätt att förtydliga innebörden av den svindlande summan är att den motsvarar ungefär 660 Astra-arbetares sammanlagda årslön.
Varför denna lek med siffror, vad nyttar det till? För det första; vad skall man med 26 mil staplade enkronor, för det andra; vad skall man ha 660 arbetares årslön till när man går i pension eller får sparken.
Frågan är berättigad för vad skall Astrachefen Mogren göra med detta berg av pengar och vad i hela världen skall han ha 26 mil staplade enkronor till. Givetvis kan han likt Kalle Ankas farbror Joakim bada i pengarna och säkerligen kan han sysselsätta sig med att vakta på dem som en hök i oro för att någon skall ta dem för honom.
För när Mogren, Brogren, Ramqvist, Stenberg, Thunell och allt vad dessa herrar heter tar ut sina hutlösa och oförskämda privilegier så är det inte utan man undrar vad i
h-e ska de med alla dessa pengar. De vet nog inte själva egentligen, men de vill härmed visa sin makt och härlighet inför menigheten likt medeltida furstar.
De visar upp sig i sin maktfullkomlighet och i all sin prakt som det frälse, den penningadel, som de faktiskt har blivit under 80 och 90-talens ideologiska nykapitalistiska våg.
Likheten mellan dagens penningadel och baggböleris skogspatroner från 1800-talets andra halva är slående. Det är samma moraliska träskmarker de rör sig i, det är samma girighet och det är samma övertro på sin egen betydelse som på baggböleriets dagar som vi återigen möter. Det är också samma unkna människosyn som är grunden för dagens tilltagsenhet i att förskaffa sig nya och växande privilegier då som nu.
Om en företagsledare hade skaffat sig likartade privilegier för 50 år sedan så hade aktieägarnas dom hade blivit oerhörd hård. De astronomiska lönerna och livstidsanställningar (som fallskärmarna faktiskt är ) hade renderat uppror på bolagsstämmorna, högljutt missnöje och uppsägning på grått papper både för styrelser och enskilda som hade godkänt slikt. Då var en företagsledares främsta uppgift att utveckla företaget och skaffa nya marknader för dess produkter. I dagens storföretagssamhet verkar den uppgiften vara av andra rangs betydelse i varje fall för Mogren och hans kollegor.
Idag är det i dessa kretsar mer pengar, mer makt och detta ett allt snabbare tempo som gäller. "Godkänner jag dina privilegier så ökar mina möjligheter till desamma eller ännu bättre villkor" verkar alltför många i ledande ställning inom företagsamheten tänka. Det gemensamma ryggkliandet är uppseendeväckande och, som den minnesgode läsaren säkerligen kommer ihåg, det är som samma direktörer som för ett år sedan kritiserade svenskt näringslivsklimat i svärtade färgtoner som ett övervintrat öststatsland.
Trovärdigheten hos direktörsadeln fick sig en rejäl knäck då och den senaste fallskärmsskandalen underminerar Mogren, Brogrens & Co:s trovärdighet ytterligare. Den totala avsaknaden på omdöme har också bäddat för en ökad kritik mot direktörstoppen som när Dagens Industri i veckan skrev att deras lyhördhet är på gränsen till dövhet. En beskrivning som tyvärr är lika träffande som den är sann.
Svensk industri har varit känd för sina skickliga ledare och sin ärliga vilja att utveckla näringslivet men de svenska storföretagens nuvarande ledarskiktet verkar ha en annan drivfjäder; att göra sig själva allt mer rika och blåsa upp sin betydelse likt en padda som blåser upp sig för att skrämma iväg omgivningen. Ägarna, d.v.s. aktieägarna borde äntligen städa upp i det moraliska moraset och visa att man inte längre accepterar uppträdandet från vår tids frälse.
Direktörerna drar skam över svenskt näringsliv och borde ta konsekvenserna av detta. Om de inte själva gör det så är det ägarna som får gripa kvasten och få slut på sandlåde-mentaliteten i styrelse- och direktionsrummen!
Vad skall man ha 26 mil enkronor till och hur gör man något nyttigt med 660 arbetares årslöner? Jag vet inte det, övergår mitt förstånd och sanningen tror jag inte heller direktörerna kan ge ett vettigt svar på den frågan!
| 
